Annons:
Etikettpersonligt
Läst 5689 ggr
thinkerbell
2012-07-25 12:46

Varför Wicca?

Det är konstigt, men ärligt talat så minns jag inte hur jag fann wicca. Kanske såg jag en film, läste en text eller bara ramlade in på någon hemsida? Jag minns verkligen inte, men något ledde till att jag sökte mer information och läste allt jag kom över. Något jag däremot minns är att jag fastnade på en gång. Kanske till att börja med för att det var så annorlunda, men sedan för att det kändes så självklart. Och ärligt talat, så kärleksfullt.

Inom wicca handlar det inte bara om att Gud finns inom oss, eftersom vi är skapade till hans avbild. Det handlar om att Gudinnan och Guden finns i allt, i oss och i allt runtomkring oss. Detta innebär en jämställdhet som tilltalar mig otroligt mycket. Jag har nämligen alltid varit av den åsikten att människan inte har rätt till mer än någon annan, bara för att vi har pengar att betala med. Eller för att vi har talets gåva att röra oss med. Eller för att vi har förmågan att uppfinna alla möjliga vapen som sätter oss högst på näringskedjan.

Utöver detta har jag alltid varit i behov av en Gud eller Gudinna, och här finns båda delarna som bevisar vad jag alltid trott på – att allt behöver en motsats för att saker och ting ska fungera, och att alla delar är viktiga, även de små. Dessutom finner jag det väldigt trösterikt att veta att både Gudinnan och Guden har olika sidor, precis som vi. Goda och onda.

Det jag hade störst problem att ta till mig var tron på reinkarnation. Det är något som jag faktiskt aldrig velat tro på, eftersom det högst troligt skulle innebära att vi aldrig får återse de älskade som vi har i det här livet. Men någon föreslog att det kanske kunde vara så att de vi har starka band till kommer vi att möta igen i nästa liv och ha samma starka band till då. Det lät bra, tyckte jag. Sedan kom någon annan och sade att så kunde det inte vara, eftersom vi då inte skulle lära oss något nytt. Så slog det mig att jag redan vet vad jag tror. Jag tror att det inte är meningen att vi ska kunna räkna ut vad som händer efter döden, men att när vi väl är där så slår det oss som självklart. Man kan väl säga att jag räknar med att det löser sig, att det är konstruerat så att det blir bra. Att vi föds igen blir dock mer och mer troligt för mig, med tanke på att det är så det fungerar med allt annat. Allt går runt i en cirkel – året och dygnet inte minst. Blommor dör och får liv igen. Det finns ett system bortom vår förståelse och jag litar på det.

Under en tid var jag inte övertygad om att wicca var min väg, vilket väl inte är något konstigt. Jag försökte frammana bevis. Det låter kanske löjligt, men jag ville ha ett tecken. Jag ville veta att detta var på riktigt. Efter alla historier jag hört hade jag såklart förväntningar, föreställningar om hur saker och ting skulle visa sig. Vissa talar ju om helt underbara saker de varit med om. Jag ville också! Men inget hände. Jag blev väldigt frustrerad och ett tag la jag helt enkelt av. Jag slutade förvänta mig något, jag gav väl upp kan man säga. Och det var faktiskt först då som saker började hända. Jag är övertygad om att det var för att jag släppte taget om mina föreställningar och slutade anstränga mig så förbaskat.

Det var så att jag var ute och gick med hunden. Jag såg på sådant som jag sett hundratals gånger och gick på den väg jag går på varje dag. Runtomkring mig bredde skogen ut sig och jag hörde fåglar kvittra. Allt var som vanligt, och så plötsligt bara hände något. Allt det gröna blev grönare och det var som om min syn utvidgades, som om jag tidigare haft tunnelseende och nu kunde se så mycket mer. Något inom mig förändrades, det handlade om en känsla som överväldigade mig. En ej hörbar röst, en ej kännbar smekning, ett osynligt något som fyllde mig. Jag hann bara tänka ”wow”, och sedan var det över. Men det räckte för att jag skulle förstå så mycket mer än jag förstod tidigare. Det räckte för att jag skulle vara säker på att detta är rätt väg för mig.

Skrivet av: Thinkerbell

2012-07-25

Annons:
[BlueRain]1
2012-07-28 21:51
#1

Så fint det låter :-)

Kan också säga att det du skriver känns väldigt bekant i mitt eget liv, även om det också är annorlunda :-)

Själv halkade jag in på Wicca efter att ha sett en film, det minns jag bestämt, en tecknad film med Scooby-Doo faktiskt!
Jag hade redan innan dess, troligen redan från barnsben, känt mig dragen till magi och till naturen och kände ett riktigt starkt motstånd till de "vanliga" religionerna, då jag upplevde dem som för kontrollerande. Så när jag hörde ordet wicca, blev jag nyfiken på dess exakta betydelse och började söka fakta bara på skoj - och på den vägen är det :-)

Sedan hade också jag ett långt uppehåll, mest för att jag kände att "gjorde fel" och för att jag kände mig ensam, trots att jag redan från start visste att det fanns många andra wiccaner och till och med träffade och blev nära vän med en wiccan i min nya klass på gymnasiet (bara det kändes ju som något förutbestämt!).

För knappt ett år sedan fick jag den där wow-känslan du nämner :-) det bara hände något djupt inne i mig och jag visste att jag var där jag hörde hemma, och att det inte finns något rätt och fel, att jag har all rätt att ta saker och ting i den takt som känns bäst för mig :-)

Det är himla skönt att ha åtminstone en grej i livet som jag är säker på :-)

KallaMigMimmi
2012-09-04 17:50
#2

Jag tror att "wow" kännslan kan liknas med vad hinduerna kallar Enlightment vad endel kallar mindfullnes. Jag vill kalla den ett högremedvetande där man upplever gudomen och kärleken i Allt runt om kring sig.

//En främling är en vän du inte lärt känna än;)  kicka in på My place on WW

BabyDragon
2012-09-04 18:37
#3

Jag har inte mött jättemånga, men de jag har mött berättar alla om detta "snubblade över" eller "råkade gå in på". Det verkar som att detta hittar Människorna istället för tvärtom Glad

Är uppvuxen i ett mycket öppet hem, morföräldrar var kristna och jag var mycket nyfiken på Gud och religion. Jag konfirmerade mig även då jag ville veta mer, men det var inte vad jag sökte. Jag kunde inte tänka mig en Gud som sände alla som inte trodde på honom till helvetet. Att alla testas för att komma in i himmlen där en del föds med silversked och andra med gener och omgivning som nästan inte kan göra annat än att leva ett hårt liv.

Hadde även jag problem med att det skulle vara en Gud som gjort mannen i sin avbild och att kvinnan efter. Och att djuren skulle vara mindre värda än människan.

När de vuxna berättade för mig att man bara hade ett liv och att man slutade finnas efter döden så tyckte jag att de var konstiga. Jag "visste" av någon anledning att reinkarnation fanns och hade tagit det som självklart hela tiden.

Har alltid varit ute i skogen och kännt mig trygg och nära där.

En dag letade jag efterr en novelltävling. Hittade en på Häxor i fokus, blev medlem och läste en massa där för att få inspiration. Jag fann så mycket mer. Så mycket som stämmde med min egen syn och tro.

Det roliga var att jag trodde på Gudinnan och Guden men när jag såg ordet religion så tvärnitade jag. Wicca var inte för mig tänkte jag. Men jag gjorde en studietid på 1 år och 1 dag då jag även gick bredvid freja.

Livet förändrades sedan och jag hade en lång paus, "hade inte tid". Men jag har kännt en sådan saknad efter det. Om så bara att få göra en Meditation där jag bjuder in element och eller gudar. Sö nu läser jag igen och utövningen tas upp helt vid Samhain har jag planerat.

Tänkte att det skulle bli ett litet innlägg. Men de vart det inte :P Hoppas jag inte tråka ut er.

thinkerbell
2012-09-05 15:48
#4

Åh va roligt att läsa BabyDragon! Inte det minsta tråkigt ju! Jag håller verkligen med dig om att det verkar som att religionen hittar folk istället för tvärtom! :D

Sommarek
2012-09-06 15:35
#5

Jag känner igen mig i det som både Thinkerbell och BabyDragon skriver. Jag är också döpt och konfirmerad, har alltid varit säker på att det fanns något större, något godare "där ute någonstans". Den kristne guden verkade på många plan helt okej, men det fanns ändå mycket som jag tyckte var svårt att få ihop med en god, kärleksfull gudom. 

För ett tag sedan, för ungefär tre år sedan hände det en del tråkigheter i mitt liv, och jag kände att jag hade fått nog av gudar och religion för att tag. Ett tag var jag ganska vilsen och mådde riktigt dåligt; jag hade nog inte insett hur mycket tron faktiskt hade betytt för mig. Så en dag när jag satt och hängde framför datorn dök det upp ett ord i mitt huvud, ett som jag faktiskt aldrig hört innan, men jag tyckte om hur det lät och slog upp det på första bästa hemsida (som faktiskt var Facebook). Ordet var, kanske föga överraskande, och ju mer jag läste ju mer kände jag att "ja men, naturligtvis! Klart det är såhär - det här är ju jag!"

Precis som Thinkerbell så hade - och har jag - problem med tanken på reinkarnation. Innerst inne tycker jag det är det som ger mest mening; allt annat i världen återvinns ju, så varför inte vi? Jag vet också att vi är mer än bara våra kroppar, så något slags liv efter detta känns oundviklig. Men det är som om jag inte törs tro, som om det skulle vara för bra för att vara sant. Den biten jobbar jag väl fortfarande på - annars njuter jag nog mest.  :)

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

BabyDragon
2012-09-06 16:07
#6

Kul att läsa hur olika men ändå lika våra vägar varit hit Glad

Tron på reinkarnation har tröstat mig många gånger när Familjemedlemmar, vänner och djur dött. Och jag har väll någonstanns tänkt ochså att finns det inget efterliv så mår jag ju inte dåligt då av att  ha trott det när jag levde =)

Annons:
Sommarek
2012-09-08 12:31
#7

"Ordet var, kanske föga överraskande, och ju mer jag läste ju mer kände jag att "ja men, naturligtvis! Klart det är såhär - det här är ju jag!"

Snyggt gjort av mig att inte få med att ordet naturligtvis var wicca…  Skäms

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

BabyDragon
2012-09-08 13:54
#8

#7 Det känndes underförstått Flört

Sommarek
2012-09-08 20:32
#9

#8 Jag vet. Men lite pinsamt var det allt, språknazist som jag är.  :)

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

thinkerbell
2012-09-09 11:39
#10

Verkligen roligt att läsa. Anledningen till att jag har lite svårt med reinkarnation är väl att jag hoppas på att få träffa de nära och kära som dött före och efter mig igen … Känns sorgligt att bara glömma bort allt, liksom…

[BlueRain]1
2012-09-09 20:05
#11

#10 Förstår vad du menar, den biten har jag också svårt att acceptera. Vill inte tappa bort den jag är nu, och de människor jag har med mig i det här livet, men samtidigt har jag så svårt att tro att vi alla kanske samlas i "himmelen" (hur får alla plats?) och liksom, sluta utvecklas … Det har på något vis känts mer logiskt att vi alla föds om, men kan inte riktigt förklara var jag får den känslan ifrån. Hoppas väl också lite på att få fler chanser att utveckla min själ, samtidigt som är rätt rädd för att få ett riktigt skitliv nästa gång :-/ Ja, det är väldigt blandade känslor, haha!

[MoonTara]
2012-09-10 12:09
#12

Tror att det är ganska vanligt det där med att det är wicca som hittar en och inte tvärtom som BabyDragon skriver om, så var det för mig i alla fall. Jag storvägrade allt som hade med wicca och religion att göra efter konfirmationen (strax efter lägret började nämligen hela upplevelsen rullas tillbaka för mig, jag såg händelserna i nytt ljus och det kändes så fel) men det gick liksom inte. Ämnet wicca kunde liksom dyka upp i de mest långsäkta sammanhang. Jag gav upp, läste på och var fast. Här är jag idag ;)

Det där med reinkarnation är ett ämne som, det engelska uttrycket heter "it grows on you"… Sorry att jag inte kommer på något motsvarande på svenska. Vad jag menar är att jag också hade svårt med reinkarnation i början eftersom det var så främmande för mig och jag såg en massa problem med det, problem som flera av er redan nämner härovan. Men sen när man tänker på det så blir det mer logiskt, man reder ut problemen och plötsligt, innan man vet hur det gick till så inser man att det ingår som en självklar det i ens världsbild.

Vad jag tror fast på är att reinkarnationsprocessen inte är så brutal att vi återföds i helt nya sammanhang med människor som vi aldrig har haft någon gemenskap med tidigare. Det finns många, många fler andar som står oss nära än endast vår familj och våra vänner. I olika livstider så har vi helt olika relationer till dessa. Jag tror också att vi alla känner olika individer som valt att inte reinkarnera med oss i denna våra livstider utan som har pausat just nu och vakar över oss där på andra sidan/sommarlandet eller vadf man nu vill kalla det för.

Vad jag är mer rädd för numera det är, konstigt nog kanske, att förlora mitt ego, alltså allt det som är jag under denna livstid. Jag är orolig att allt det som är jag kläs av mig vid min död och att mitt medvetande går upp i, sammanblandas med, ett stort allomfattande medvetande, typ som brahaman/source/dryghtyn eller vad man nu vill kalla det, typ att man ingår i ett stort andligt Borg-samhälle (för er som kan plocka Star Trek-referensen). För mig är det iktigare att försöka förstå vad som händer på andra sidan, vad som händer där, hur det ser ut, för att jag ska kunna förstå reinkarnationsprocessen ur den synvinkeln också.

Sorry om det sista blev rörigt!

[MoonTara]
2012-09-10 12:20
#13

Just ja, i sammanhanget reinkarnation och att få möta de människor man älskar även i nästa livstid kommer jag att tänka på denna vackra dikt/"deklamaration", om det är av Farrar & Farrar eller äldre, som ger mig tröst i sammanhanget:

"Dread Lord of Shadows, God of Life, and the Giver of Life
Yet is the knowledge of thee, the knowledge of Death.
Open wide, I pray thee, the Gates through which all must pass.
Let our dear ones who have gone before
Return this night to make merry with us.
And when our time comes, as it must,
O thou the Comforter, the Consoler, the Giver of Peace and Rest,
We will enter thy realms gladly and unafraid;
For we know that when rested and refreshed among our dear ones
We will be reborn again by thy grace and the grace of the Great Mother.
Let it be in the same place and the same time as our beloved ones,
And may we meet, and know, and remember,
And love them again.
Descend, we pray thee, in thy servant and priest."

http://www.sacred-texts.com/bos/bos038.htm

Annons:
BabyDragon
2012-09-10 14:28
#14

13# jättefin Moon Tara =) Tror också att vi möter andra vi mött förut. Har mött så många man känner igen eller känner sig bekväm med som om man kännt varandra sen alltid.

Jag ser det dock ur en annan vinkel. Tänk att få upptäcka allt igen, med nya ögon. andra vinklar, lära känna nya människor. Bli någon som är jag men ändå helt annan än jag. Nya möjligheter men med lärdommarna från tidigare liv rotade långt inne i djupet =)

Sofia aw
2012-09-13 17:02
#15

Jag hittade wicca på Häxor iFokus och tyckte att det lät bra, så jag började läsa på lite på wicca.nu och andra sidor. Tillsist kände jag det här är något för mig.jag gillade det här med jämställd heten lät bra, för att ja har alltid tyckt att det är dåligt med fördomar och mobbning. Jag blev själv mobbad när jag var liten och vet hur det e när hela världen är emot dig och att du inte ha några kompisar. Inte trevligt kan jag bara Säga er inte trevligt alls. I framtiden vill jag gärna hjälpa dom som hade det lika dåligt som jag hade eller såna som har det värre det är mitt mål. den här wow känslan fick jag faktisk idag. Jag var påväg till bussen och plötsligt kändes allt lite overkligt på något sätt och det blev helt ljust. Och jag bara slutade prata mitt i en mening. Efter det var jag plötsligt på jätte bra humör och det var musik i bussen och jag sjöng med utan att bry mig om att folk stirrade på mig, sen började jag trumma takten till musiken och en person brevid mig började också trumma, hon kanske var runt 30 år. Det är så roligt när folk hänger med för annars är alla så tysta och dystra, det kändes som man gav lite mer ljus i världen.

Ceriadwen
2012-09-14 22:52
#16

I tonåren var jag väldigt emot religion, samtidigt som jag var andligt sökande. Magi, mytologi, astrologi och spådom var min stora passion. :) När jag var 14 blev jag spådd av en man på en marknad. Han pratade mycket dålig svenska och en av de få saker jag uppfattade var "Du kommer att bli religiös." En ganska märklig spådom, kan tyckas, och jag försäkrade honom skrattande om sakens omöjlighet. Så fel man kan ha. Ett år senare stötte jag på Wicca, men var inte redo just då. Det dröjde tills jag var 18, då jag fann en lärare och började praktisera. Det var en känsla av att hitta hem. Sedan följde några solitära år med gästspel i en häxgrupp och slutligen hittade jag ett coven. Lite kort om min resa hittills. :)

BabyDragon
2012-09-15 09:59
#17

#16 Låter som en spännande resa Glad

KallaMigMimmi
2012-09-24 17:06
#18

#15 Gledjespridare:D sjunga med och trumma i takt till musiken i bussen er underbart!! blir så glad ner någon gør det:) ner jag va med i kør hade vi "træning" på tåget en gång. Varje tåg borde ha en gospelvagn tycker jag;)

//En främling är en vän du inte lärt känna än;)  kicka in på My place on WW

thinkerbell
2012-10-02 22:16
#19

#11 Precis! Himlen kan jag inte heller riktigt tro på. Som sagt, skulle man då för evigt se ut som man såg ut när man dog, eller vad? Haha, bara en av alla de frågor som dyker upp om man skulle komma till himlen. Men som du säger, jag vill inte förlora det liv jag har ..

Upp till toppen
Annons: