# Ödmjukhet Author: LinaLj I lördags flippade jag mellan kanalerna och hamnade på helgmåls ringningen. Prästen talade om ödmjukhet och vilken viktig egenskap det är. Det fick mig att fundera. Jag beundrar äkta ödmjukhet men insåg att jag verkligen inte har arbetat så mycket med just den egenskapen hos mig själv.  Hur ställer ni andra er till just ödmjukhet? Är det något ni strävar efter och arbetar med hos er själva, eller tycker ni att det är något helt meningslöst? ## Comment 1 Author: Silent_Hill Jag håller alltid en ödmjuk profil vilket är väldigt naturligt för mig när jag är social mot andra människor och uppskattar även att andra är det emot mig. Det blir trevligast så 🙂 Dock kan jag väl inte påstå att jag någonsin arbetat på att vara det utan det har bara fallit sig så. ## Comment 2 Author: Bara Anna Ödmjukhet kan ju betyda så många saker beroende på vilket plan du tilltalar det. På det mundana planet så är Ödmjukhet att veta att jag gör något bra, utan att för den sakens skull behöva hävda mig med näbbar och klor. Att låta andra stå lika mycket i solljuset och kunna växa. Det är INTE att förminska mig själv och det jag gör "Men inte skall väl jag...." etc! Rent religöst så är ödmjukhet något mycket svårare. Det är för mig att vara ödmjuk inför Gudarna. Att känna mig trygg till 100 % att något större håller mig om ryggen. Att inte kämpa så mycket. Att inte be om något mer, mer än nödvändigt. Att inte kräva ett gensvar. Att inte förvänta mig ett svar varje gång vi kommunicerar. Att verkligen leva enligt devisen : "I fullständig kärlek och tillit". Både mot Gudarna och mot min omgivning...... Den här videon är en något annorlunda version än den låt som jag har sjungit kring lägerelden: Humble yourself in the arms of the Wild. (You've got to lay down low and) Humble yourself in the arms of the Wild (You've got to ask Her what She knows and) We shall lift each other up - higher and higher...." ## Comment 3 Author: Sommarek Ödmjukhet är nära förbundet med respekt, för min del. Att tänka utanför sig själv och lämna plats, men också att sätta sig in i andras situation och förstå dem. Det gäller både gudomar och människor.  :) ## Comment 4 Author: wissan Jag tänker mig ödmjukhet mer som en känsloupplevelse än en egenskap. Att känna sig ödmjuk inför t.ex upplevelsen av närvaro av någon "osynlig", bönesvar, storslagen naturupplevelse, känslan av att tillhöra något stor. Att känna sig ödmjuk inför ett folk, möte med en andlig undervisare, att känna kraft och närvaro i sitt inre.  Så upplever jag ödmjukhet men inte att jag känner mig under dessa känslor eller att de styr mig eller att jag måste "buga" för dem utan mer som om jag äntligen känner mig likvärdig och deltagande. ## Comment 5 Author: LinaLj #2 Jag håller med i det du skriver. I bland kan jag känna att ödmjukheten kommer i takt med att man känner sig trygg i sig själv och i sin egen kunskap. Jag tycker att jag är mer ödmjuk idag än vad jag var för kanske fem år sedan.  När jag ska definiera ödmjukhet så brukar jag tänka på min gamla arkeologiprofessor. Han berättade en gång för mig att det största nöjet med hans arbete var att när han höll föreläsningar så hade alla nya elever alltid olika sätt att tolka ett föremål och en kontext. Han sa att det hade hänt flera gånger att han hade fått granska ett gammalt föremål i nytt ljus efter en sådan diskussion. För mig är det ödmjukhet, att han som är professor på ett av Sveriges största universitet kan vara så öppen för vad någon som kanske aldrig sett ett liknande föremål förut har för åsikt.