min sambo är ateist och tycker generellt ganska illa om religion. dels för att det är irrationellt i hans ögon (eftersom det inte kan bevisas vetenskapligt och eftersom många religiösa uppför sig irrationellt) och dels för att han anser att det ger upphov till mycket lidande i världen. men han accepterar och respekterar min tro även om han inte förstår HUR jag kan tro :)

jag försöker inte få honom att bli troende, men jag försöker göra hans bild av religion mer nyanserad och det är kanske för att han är öppen för det som vi ändå kan vara tillsammans. han kommer från en sekulär hinduisk bakgrund och precis som många här förknippar han religiositet i första hand med väldigt strikta tolkningar och förlegade idéer.

jag försöker visa att religion per definition inte måste handla om förbud eller blind lydnad av någon gammal text utan att det finns andra typer av religioner som är mycket "friare", där man kan tänka själv och att även om den inte kan bevisas med vetenskap, så finns det religioner där det inte finns någon konflikt mellan religion och vetenskap. 

i och med att han lärt känna mig har han ju sett att jag trots min religiositet är ganska rationell i övrigt, vilket ju bevisar att inte alla religiösa är galningar. när han uttalat sig negativt om religion har jag bemött det genom att belysa att det inte är religion i sig som är problemet utan hur folk tolkar och förhåller sig till den, samt kopplingen mellan religion och kultur. 

han deltar inte i några ritualer men har inget emot att jag och mitt coven genomför dem här hemma. han har inte heller något problem med mitt altare. 

han har inget emot att delta i lite mer allmänt firande av högtider som kalas och pynt eller liknande. jag firar ofta mina religiösa högtider med mitt coven, men deltar även när min familj (alltså släkten -jag har inga barn) firar jul, påsk och midsommar på traditionellt svenskt, om än ganska sekulariserat manér och han följer ofta med. kanske för att han är nyfiken på våra svenska traditioner och kanske för att hans egna familj inte riktigt firade några högtider, vilket gör att firandet känns lite nytt och speciellt för honom… jag vet inte. i alla händelser har han inget problem med det.

Även jag lever med en icke-troende. Vi har varit tillsammans i snart 13 år, alltså strax innan jag kom in på Wicca, men jag utövade en del magi vid den tiden och var ganska andligt sökande. Min man är positiv till Wicca och uppmuntrar mig i mitt utövande, eftersom han vet hur mycket det betyder för mig. Ibland ställer han upp som bollplank när det är saker jag funderar över. Även om han inte alls har en tro har han snappat upp ganska mycket genom åren och har oftast intressanta och kloka tankar. Till och från blir jag lite ledsen när jag tänker på allt vi aldrig kan dela. Jag tänker på hur fantastiskt det vore att ha min man som min rituella partner och vilken ytterligare intimitet det skulle innebära. Men så tänker jag att man kan ju inte få allt. Jag har i alla fall honom och det är det viktigaste! :)

Lever med min man som är något mitt emellan kristen och Ateist. Han tror på att det jag gör har någon sorts effekt då han upplevt det själv. Men han vägrar att vara med på något utav det. Tror att han har en väldigt stor respekt för det. Och han har bett om min hjälp ibland =) 

Tog honom på bar gärning en gång då han använde mitt altare. Gör inte mig nått. Men oftast vill han inte ha med det att göra och det är helt ok med mig. Vi har inga barn än så det har vi inte kommit till än. 

Det är min grej och han respekterar det. Höll på med det när vi träffades men jag tonade ner det för jag var rädd för vad han skulle tycka. Men det gick ju bra =)

#2, jag känner så väl igen mig där. Jag skulle tycka det var helt underbart att kunna dela vissa saker med min Bättre Hälft, men det är svårt med någon som hellre tror på spontanta, oförklarade vinddrag hemma än att det kom in ny luft när cirkeln öppnades…  ;)  Ibland blir till och med de "logiska" förklaringarna ganska långsökta. Men jag vill inte pracka på folk det jag tror på. Jag förklarar gärna, och folk får gärna prova, men det är allt.

Ibland får jag dock lite roliga frågor, som att jag inte riktigt fungerar på samma sätt som alla andra. Jag berättade om en plats vi funderade på att fira Beltane på, och fick lite sneda ögon och ett "jaha… är det platsen relaterad till just den högtiden?" Varpå jag svarade nåt i stil med "nej… där är bara fint." Det letas mycket samband och djupa meningar, vilket jag tycker är lite roligt. Jag gör ju oftast saker bara för att det är kul.  :)

Min sambo är något av en agnostiker skulle jag vilja säga. Hon växte ju dock upp med Brasiliansk macumba (en afrikansk religion som har flera gudar och magi) vid sidan om katolicism så hon tror men hon vill inte ha någonting med det att göra. 

Hon uppmuntrar mig dock, och hennes mamma är halvt praktiserande av macumba så en del av sakerna jag gör är inte helt främmande.

Nu firar jag Yule, Ostara etc själv men när vi skaffar barn i framtiden skulle jag gärna fira det som familj och det tror jag inte att hon har någonting emot. Dock så kommer vi ju aldrig att sluta fira "de kristna" högtiderna. 

Förresten, hur gör folk med giftemål/dop/begravning/konfirmation etc?

#5 Vi hade ett kyrkligt bröllop. Jag ansåg att inför en gud går lika bra som en annan då alla är en och samma (enligt mig).

men hade varit roligt att få med Gudinnan på något vis. Jag vet dock att han helst inte vill ha med det och göra så jag har inte frågat. Jag gav mitt löfte till honom och det räcker för  min del =)

Men vid dop tror jag nog att det blir två. Ett "vanligt" och ett paganskt i privat.

Har ju inte visat denna del av mitt liv för någon annan än min man så det blir lite undangömt, vilket jag ibland tycker är både tråkigt och bra :P

Vid begravningar har jag också haft två. Varit på det "vanliga" och sedan gjort en egen cermoni privat.

# 5 nu har jag ju inga barn, men jag skulle inte känna mig bekväm med ett kyrkligt dop (eller motsvarande i någon annan religion). det är i grund och botten ju en sorts inträdelseritual till kyrkan och det tycker jag inte är lämpligt för spädbarn som inte själva kan välja. de kan alltid välja att döpa sig när de blir äldre om de skulle vilja.

det känns inte särskilt viktigt för mig att ha en wiccansk handfästning. kanske för att själva äktenskapet i allmänhet inte är viktigt för mig, det känns  mer som att om min partner vill så föralldel. jag skulle inte känna mig särskilt bekväm med ett kyrkligt bröllop, men där handlar det ju om två vuxna med hyfsat fri vilja och om det skulle betyda väldigt mycket för den andra parten skulle jag vara beredd att kompromissa och göra det ändå för hans skull. 

men det beror mycket på vilken religion det handlar om och hur själva ceremonin är utformad. jag skulle tolka "Gud" i en kristen ceremoni som riktat till det gudomliga i allmänhet, men t ex "Oden" är en specifik gud och det är skillnad på att delta i ceremonier och ritualer för honom än till det gudomliga i allmänhet. det finns vissa gudar och gudinnor jag inte skulle känna mig bekväm med. 

när det gäller hur jag själv blir begravd tycker jag det kvittar. det lär inte ha någon betydelse för mig där jag är just då i vilket fall som helst. mitt enda krav är att det som kan användas av min kropp går till donation och att resten helst ska hanteras så miljövänligt som möjligt. det som känns viktigast för mig är att eventuella efterlevande får ta avsked på ett sätt som känns bra för dem. jag lägger mig inte i hur mina nära och kära önskar bli begravda. vill de bli begravda i kyrkan kan de väl få det, har de andra önskemål gör jag vad jag kan för att de ska tillgodoses, men personligen föredrar jag att ta avsked på mitt eget sätt framför kyrkliga begravningar.

Min pojkvän är Wiccan så för oss är det inga problem…

Min sambo är väl vad som brukar kallas för "andligt sökande" och vi har ofta teologiska diskussioner. För tillfället är det mycket Meditation och mindfulness här hemma, vilket är något jag inte alltid är så bra på så det är skönt att utforska igen. Vi firar högtiderna tillsammans, även om det är en pågående diskussion om det verkligen "spelar någon roll" att fira vårdagjämning på dagen eller när alla andra firar påsk. 

Om jag ska forma en cirkel är jag dock själv, av den anledningen att vi inte delar samma åsikt kring ceremoni och hur man egentligen ser det gudomliga. 

Vi har inga barn men har väl kommit fram till att det kommer att bli andligt/hedniskt. Det blir lite samma sak som när det kommer till bröllop, vi är förlovade men hur ceremonin kommer att gå till är oklart. Känner flera präster som jag gärna skulle bli vigd av, för att de skulle göra en vacker ceremoni för oss, men vi skulle behöva ha ett samtal kring upplägget. Det gör man ju inför alla giftemål så det är ju egentligen inget problem. Hoppa över så många bibelcitat och vara lite mer generella.

Jag och barnen är hedningar, och det blir inga kyrkliga ritualer i den här familjen, jag är för väl påläst på ämnet teologi för att ens kunna tänka tanken. Dessutom vill jag hedra de makter jag tillbedjar genom att be dem skydda och välsigna oss vid stora (eller små) viktiga händelser i livet. Gubben är varken hedning eller ateist utan något mitt emellan, och har gett mig fria händer att experimentera med honom vid behov:-) Det är helt ok, fast det hade nog varit mer givande om han hade delat mitt intresse i magi.

Nu är jag singel men exet var ateist. Religion var helt oviktigt för honom. Däremot så ville han att ev barn skulle döpas i kyrkan. Jag grubblade över det där eftersom man faktiskt lovar att uppfostra barnen i kristendomen när de döps. Nu blev det inga barn men jag vet fortfarande inte var jag står på att låta framtida barn döpas i kyrkan.

Min karl här hemma är också ateist. Och det känns lite sådär att inte få ha ett permanent altare här hemma, eller snarare inte kunna ha det. Får utöva mitt när han är på arbetet eller om jag tar bilen iväg utomhus istället för att komma närmare naturen.

Han är väl lite halvt insatt i vad jag håller på med men ändå inte. Tycker att det är onödigt och lite trams men mig rör det inte i ryggen då det är till för mig och inte för honom ^^

Min blivande man är inte wiccan men han är inte helt oförstående heller. Han uppmuntrar min wiccanska tro och accepterar utan problem infall jag får om att "nu ska vi ha det si eller så för det är bra för energier och så vidare". Hans mamma är visserligen kristen men tror starkt på det övernaturliga så han kanske har det hemifrån. Det är i vilket fall som helst skönt att han är stöttande och inte på minsta sätt tycker att det är löjligt eller något sådant.
Vi kommer gifta oss borgerligt eftersom jag inte är medlem i svenska kyrkan och inte alls känner att det skulle vara rätt. Ska nog skaffa fram en kvast vi kan skutta över efteråt :)

#13 Låter härligt, när ska bröllopet stå?

#14 I augusti. Det blir litet och inte alls något större jippo.

#15 Låter perfekt =)

#15 Stort grattis!  ❤️