Den lätta vägen
Jag blev ett tag ganska involverad i en diskussion på ett annat forum här, som omhandlade skillnader mellan wicca och kristendom. Utöver att få mig att tänka på hur glad jag är över att vara wiccan, fick det mig att fundera en del.
Jag har ju tidigare skrivit om att det finns vissa delar med kristendomen och allt vad det innebär som jag kan sakna - absolut inte själva religionen i sig, även om jag känner många fantastiska människor som är kristna, utan det lite större sammanhanget, med gemenskap, arrangemang, körer, möten osv. Trots att en av skönheterna med wicca är dess brist på centralisering kan jag ibland sakna alla rättigheter det ger, som vigselrätt, gravplatser och annat.
Men! Det jag kom på under mina diskussioner var att jag vet precis varför jag kan sakna det - därför att det är lätt.
Du har (mycket förenklat) regler att förhålla dig till, och följer du bara "manualen" betraktas du som en god person. Så funkar det inte inom wicca. Du måste tänka efter hela tiden, informera dig och fatta beslut utifrån det. Ingen talar om för dig hur du ska göra, eller leder dig till vattnet för att dricka; du får hämta en spade och gräva själv. Det innebär också att det som händer är ditt eget ansvar, och därmed är det också dina egna triumfer när det går bra. Ibland kan jag känna att det är ett tungt ansvar att inte ha någon text eller några förhållningsregler att gå efter. Men det uppvägs enligt mig av så mycket annat; synen på det levande, gudomarna, högtiderna… 😍
Vad tycker ni andra?
Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus
jag håller med. det är på både gott och ont det där. ibland kan jag känna att det vore skönt att ha någon auktoritet av något slag -bok, person eller tradition- som bara talade om för mig vad och hur jag ska göra saker. jag brukar inbilla mig att det skulle vara väldigt vilsamt och avslappnat och spara så mycket energi till annat! samtidigt vet jag av erfarenhet att hade det verkligen varit på det sättet hade jag hatat det för jag har överlag svårt i att finna mig i auktoriteter.
det jag saknar mest är att få den där sociala biten liksom serverad för mig. att det redan finns en organisation med gemenskap och arrangemang som du skriver. som wiccan måste man själv bygga upp sitt nätverk i mycket högre utsträckning. grupptillhörighet och arrangemang är inte självklart utan beroende av att man själv tar initiativ och lägger ner jobb på det. det är roligt, men det kräver tid och energi och ibland har man kanske inte det. det är som du säger enklare att få det serverat :)
Tack för att ni delar med er av era tankar! Kan relatera till dem.
Samtidigt som delar av "den kristna sfären" kan locka, så är den inte riktigt för mig.
#1 Ja, det har du rätt i, det där med nätverksbyggande. Det är en sån sak som jag kämpar med normalt eftersom jag är ganska osocial. Vad gäller auktoritetsbiten hade jag absolut kunnat leva med det om det bara funnits väl underbyggda argument - att det finns folk som vet bättre än jag vet jag ju. Men i många av de etablerade religionerna finns det liksom inga andra skäl till att göra si eller så annat än "för att jag sa det", vilket för min del bara inte håller, framför allt inte när det gäller saker som hur man ska behandla andra människor. Det har alltid varit min åsikt att om man vill förbjuda något så ska man ha bra argument för det också.
#2 Samtidigt som delar av "den kristna sfären" kan locka, så är den inte riktigt för mig.
Jag vet vad du menar. Även om det finns saker som jag saknar, så är det inte värt att ge upp allt jag är för att få dem.
Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus
![[OptimusPrime]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Nu är inte jag någon inbiten wiccan men tycker wiccafilosofin passar mig alldeles ypperligt. 🙂
#4 Jag vet inte ens hur man skulle vara för att kalla sig "inbiten wiccan". ;)
Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus
Starta ny diskussion