Eftersom det inte är så många i min omgivning som talar om vad de tror på eller har för religion, så tar inte heller jag upp ämnet. Min dotter har valt att tro på wicca, så vi pratar en del. Min man tror nog bara jag fått en ny konstig ide' att fokusera på. Men för mig är det inte viktigt att andra vet, det viktiga är att jag hittat något jag tror på och som jag får inre kraft ifrån.

Jag blev wiccan som sjuttonåring och bodde hemma då, var den typ av tjej som berättade nästan allt för min mamma, så det var helt naturligt att dela med mig av mitt nya intresse :-) Mamma förstod väldigt väl, hon har visat stort intresse och vi har även kunnat ha många trevliga pratstunder om naturen och synen på det gudomliga, som gett mig nya insikter genom åren :-)

Resten av familjen är jag dock inte säker på ens vet något. Det borde de göra, men vi pratar aldrig om det. Känns helt ok dock.

Min man vet såklart, han fick syn på en bok om wicca ganska så snart efter att vi träffats för sex år sen, så jag berättade allt och tänkte att det var väl värt att satsa allt på ett kort. Det var lite läskigt för jag var rädd att han skulle sticka ;-) Men han accepterar min tro och har full förståelse för att detta inte är nåt flum jag sysslar med ;-)

I övrigt talar jag inte om min religion med andra, tycker det är en privatsak och jag blir så lätt trött på såna där som gillar att debattera och diskutera. Tycker inte det är fel av dem, men tycker att det räcker att jag vet vad jag tror på :-) Jag kan dock nämna wicca på nätet ibland, men det är mest för att reda ut med en gång vart jag står så ingen börjar får några illusioner :-) (i ungefär samma veva som jag talar om ålder, intressen osv, så halkar det mest bara med, där jag anser det vara relevant förstås).

Det är bara två som vet att jag är wiccan faktiskt. Min sambo och min mamma. Det är inte så att jag döljer det, får folk reda på det så fine. Men jag ser ingen mening i att skylta med det.

De flesta jag känner vet nog, jag ser ingen mening med att dölja det. Jag går inte precis runt och babblar om det men kommer de jag pratar med in på ämnet tro så berättar jag.

Jag hittade Wicca (eller var det tvärt om?^^) när jag var nyss utflugen så jag har aldrig egentligen behövt ta upp det. Så i ärlighetens namn så vet jag inte om de vet. Jag kommer ihåg att jag vågade berätta för min farfar (som jag älskade mycket mycket) om min tro innan han blev sjuk. Och trott eller ej, gamla gubben gav mig tom sin välsignelse! Han sa att så länge som jag hade något som betydde mycket för mig och som gjorde mig lycklig så var det OK! Den klokaste människan jag har kännt!

Annars är jag fullständigt öppen med min tro, även om jag inte går runt och söker debatter och diskussioner. Jag bär för mig väldigt betydelsfulla smycken om halsen. Dock inget pentagram, så det kanske därför människor inte har sagt något. Min sambo vet såklart och stöttar mig och är väl ateistiskt nyfiken på något sätt.

Att folk i min omgivning egentligen inte verkar bry sig om min eller andras religion har en lång period frustrerat mig, främst för att jag tycker det är så sorglit hur religionslöst Sverige börjar bli (dömt som det mes sekulariserade landet i en amerkansk underökning). Men förra veckan så fick jag höra en berättelse som fick mig att förstå hur lyckligt lottad jag är som faktiskt kan gå öppet på gatorna i Sverige med min tro. En tjejkompis hade vandrat på gatorna i Dublin med sitt pentagram om halsen. Plöstsligt hade det gått förbi en person och väst till henne: "Witch"! Va läskigt eller hur? Till saken hör att Irland är ett väldigt katolskt land om jag fattat det rätt och ute i Europa så är det svårt att vara öppen wiccan. Så vi är lyckligt lottade!

*Stiger ner från prediksstolen*

#5 ja usch det är många som har kvar gammla fördommar och tror de vet vad det handlar om och som inte är intreserade av att höra om vad det egentligen är.

Jag har aldrig räknat mig som Wicca än, fast har varit och nosat här under flera år. Min sambo var det svårt att undvika men han accepterar min tro helt, fast han vill eg inte höra allt om det. Men tror på det.

En vän frågade mig en gång vad jag tror på. Jag tror hon "glömde" mitt svar eller ignorerade det helt. Men hon tog aldrig upp det igen.

Min ena bror berättade jag för en gång. Men han trodde att jag skämtade och skojade bort det.

Annars vet ingen mer. Men det gör inte mig något Huvudsaken är ju att jag vet

Jag håller mig nog på en slags medelväg; om någon frågar är jag 100% öppen, men jag går inte runt och deklamerar min tro för folk som inte har bett om det. Min bättre hälft vet och är mycket nyfiken men totalt oreligiös. Vad gäller pappa tror jag inte han skulle förstå hur mycket jag än förklarade; han har lite svårt att lyssna på andra än sig själv.   Min moster, som jobbar i Svenska Kyrkan, vet och tycker det är hur häftigt som helst (hon har å andra sidan en son som är buddist, så hon är härdad…) De flesta andra skulle nog mest tycka det var en skum, ny grej, så vi har inte pratat om det - men skulle de fråga får de såklart veta.  ;)

Min sambo vet och stöttar mej och det är det viktigaste. Annars är jag lite halvt kvar i kvastskåpet tror jag. Känner inget behov av att berätta för hela världen. Frågar nån så kan jag väl svara att jag är wiccan men jag diskuterar helst inte vidare. Tycker det är en privatsak, även om jag är stolt över min tro.

Jag vet inte riktigt vad jag tror på. Blev intresserad av wicca när jag gick på högstadiet under religonskunskapen då jag valde att skriva ett arbete om det.

Blev mer och mer intresserad av wicca och praktiserade lite halvhjärtat. Har gått runt med samma silverpentagram runt halsen sedan dess, känner mig naken utan det. Tatuerade även in en pentakel på höften lite senare. Ingen i min familj har direkt tagit upp det (kommer från en ateistisk familj), då vi aldrig pratat religion.

Mina vänner vet om det, men ingen som dömmer någon annans tro. En av mina närmsta vänner (som jag träffade på gymnasiet) blev dock intresserad och är numer en mer aktiv wiccan än mig.

Det känns lite grann som min läggning - familj och vänner vet om det, men det är inget jag varken skriker ut eller döljer.