Många verkar känna sig lite svältfödda på just det där kvinnliga eftersom de stora världsreligionerna är väldigt inriktade på det manliga, och även om det finns kvinnor så ska de passa in i vissa mallar för att bli "accepterade" (till exempel Maria, Jesus mor, som är helt ideell eftersom hon födde "obefläckat"), så då överkompenserar många säkert genom att "överfokusera" på det kvinnliga.

Många wiccaner är ju också kvinnor och känner sig kanske mer hemma runt det kvinnliga? Bara en tanke - själv är jag prästinna åt en gud - och ibland undrar jag om det kommit sig av att jag alltid haft lättare att umgås med män än med kvinnor (jag var aldrig omtyckt av tjejer i skolan eftersom jag hade lockigt, rött hår, och det ansåg alla andra tjejer var ett tecken på snobbighet - ingen aning om varför; jag ser ju ut så…) I det stora hela bryr jag mig dock inte så mycket om kön, så jag har inget problematiskt förhållande till någon av dem. 

jag är inne på samma spår som sommarek. jag tror att det dels beror på att om man vuxit upp i en kultur där de flesta inte ens reflekterat över att det skulle kunna vara annorlunda än att det finns endast en gud som är manlig, så blir gudinnan lite mer tilldragande än guden när man upptäcker henne. även om skillnaden mellan den abrahamitiska guden och den wiccanska är milsvid, så känns gudinnan kanske lite "nyare" och det finns ett större behov för att bekanta sig med den sidan av det gudomliga.

samtidigt är kanske vissa som kommer från en religiös abrahamitisk bakgrund tveksamma till att närma sig guden eftersom de kanske har dåliga erfarenheter av det maskulina gudomliga och helst slipper det framöver. många moderna kristna (och muslimer och judar) betraktar ju guden som väldigt kärleksfull och trevlig, så jag vet inte hur många som kommer till wicca som egentligen känner så, men det finns ju fortfarande en del grupper där han framstår som ganska osympatisk, lindrigt sagt. om man lagt det bakom sig, är man kanske försiktig med att gå in i en ny relation till en gud.

så som sommarek också säger, har det nog en del att göra med att många wiccaner är kvinnor också och upplever att det är viktigt att det finns en gudomlig form som man kan relatera till sina egna erfarenheter av att vara kvinna. jag vet inte hur många män det är som också fokuserar mest på gudinnan eller om det främst är en tendens bland kvinnor, men för männens del handlar det kanske snarare om att bejaka egenskaper inom sig själva som traditionellt undertryckts och kanske inte ens idag är helt socialt accepterade hos män eftersom de betraktats som kvinnliga. gudinnan kan på så vis vara en efterlängtad förebild även för många män.

jag funderar på om det kanske är en tendens att man reagerar så som ny wiccan men som med tiden kanske hos många klingar av till en mer balanserad relation till Guden och Gudinnan. jag kände mig själv mycket närmare gudinnan än guden under flera år i början, men senaste åren har det börjat kännas mycket viktigare för mig att ha en god kontakt med gudarna också (jag har under samma period blivit mer och mer polyteistisk, vet inte om det hänger ihop på nåt sätt)

jag har upplevt samma sak som föregående. En stor tilldragelse för gudinnan i början som nu börjar balansera sig till ett förhållande mellan båda. Det är en jämvikt som jag finner väldigt viktig men kanske måste man ofta bejaka det kvinnliga ett tag för att vågen ska ställas rätt?

Ja, kan bara hålla med föregående! Inte mycket att tillägga ;-) Själv har jag till vardags mest riktat mig till Gudinnan, men jag har märkt att jag undermedvetet verkar ha haft mer kontakt med Guden. I drömmar till exempel har jag oftare blivit talad till av Guden än Gudinnan, vet inte varför och har inte fördjupat mig så mycket i det, men har tänkt att det ska jag göra snart!

Även om jag mest håller mig till Gudinnan (av skäl som ni andra redan har skrivit om), har jag tagit för vana att under högtider måla bilder eller skriva dikter som riktar sig till båda två, och det blir mer och mer balans i det hela känner jag :-)

Känns som att rikta sig till båda kommer med mognad =)

Jag kan inte annat än att hålla med jag också. I början var det bara gudinnan jag kände något för men idag, nu när jag är äldre, känner jag att det är viktigt med att erkänna guden också. Han har fortfarande inte samma kontakt med mig som gudinnan har men jag känner att han är där och börjar ge sig till känna mer. Kanske är det för att jag numer är gift och har en son som det manliga börjar spela en större roll i mitt liv.

Jag tror inte att man anstränger sig lika mycket för att bygga upp en relation till guden, kanske på grund av förutfattade meningar. Där tyckr jag att "Living Wicca" har ett ganska vettigt kapitel i hur man kan förhålla sig på ett nytt vis. Eller Farrars "The witches god" kan vara en lämplig bok att läsa om man vill fördjupa sig. 

Att vi också har en komplicerad relation till våra egna fadersgestalter (här tänker jag på att tonåringar rankar "pappa" efter "ingen alls" när de ska prata om sina problem) i vår kulturella kontext gör det nog inte heller enklare att förhålla sig till en gud som är jämlik gudinnan. Åter igen ett barn-exempel, när tjejer pratar lika mycket som killar i ett klassrum upplever barn och lärare att tjejerna hörs mer och är mer högljudda. Kanske samma sak när det kommer till gudinnan, hon är en lika stor del men då vi inte är vana vid att en gudinna tar plats ser vi den delen som så mycket större.

#7: 

Åter igen ett barn-exempel, när tjejer pratar lika mycket som killar i ett klassrum upplever barn och lärare att tjejerna hörs mer och är mer högljudda. Kanske samma sak när det kommer till gudinnan, hon är en lika stor del men då vi inte är vana vid att en gudinna tar plats ser vi den delen som så mycket större. 

Väldigt intressant aspekt! Jag hoppas verkligen att det inte fungerar så, men det är absolut en bra tanke att grunna på.

#8 Jag tänker mig väl att det är anledningen till att många uppmärksammar gudinnan mer i början, men att det sedan sker en utjämnande effekt. 

För mig att ta emot guden mer i mitt liv var faktiskt när jag var orolig/rädd kring döden. Gudinnan (som i min tradition inte dör) blev så avlägsen, men guden som dör varje år blev mycket mer trösterik. Återfödelse blev då mer reellt och något som man kan ha blandade känslor kring. Det är ju bara min personliga erfarenhet, men det är ju så religion utvecklas.

Jag håller med de flesta om att gudinnan får en större betydelse i början då man är lite utsvulten på just den aspekten. Jag brukar köra med liknelsen att jag älskar både choklad och lakrits. Men om jag under tre år bara åt lakrits och sedan fick smaka på choklad så skulle jag garantera att jag skulle äta väldigt mycket mer choklad ett tag tills det att nyhetens behag hade gått över lite och sedan kunna njuta av både choklad och lakrits.